London-bloggen

Det här hände för ett tag sen men jag lägger ändå upp det nu. Vi var på besök i Westminster Abbey.

Det är himla dyrt att gå in i kyrkorna här, 15 pund kostade den här. Varje gång tänker jag på munken i Robin Hood – “Prisa Gud!” – med alla pengasäckarna. Man kunde låna en sorts dosa liknande en mobiltelefon som innehöll guidning av Jeremy Irons. Det var himla bra så det kan jag rekommendera om någon ska dit. För er som inte har koll kan jag berätta att Westminster Abbey innehåller gravar tillhörande Henry den trettioåttondes mormor och hennes bryllingar. Typ.

Sen stack vi iväg till Tower Bridge. Som ett litet barn hade jag så fort vi pratat om den gnällt: “Jag vill gå upp dit, jag vill gå upp dit! Kan man det?” Och det kan man faktiskt.

Folket som jobbar i Tower Bridge är oerhört mystiska. Det första som händer är att man plåtas och ja, man måste verkligen. Det är ingen sådan där grej att man får köpa bilden sen heller utan det verkar vara en ren säkerhetsfråga. Trots detta satt det en kines där och skrek: “Smiiiiiile!”

Sedan var det en tant som jobbade där som flera gånger upprepade för oss när bron byggdes – 1894 blev den klar, det glömmer vi nog aldrig nu. Att någonting (vi förstod aldrig vad) hade originalfärgen hjärntvättades vi också med åtskilliga gånger. En gubbe upprepade sedan gång på gång att man måste gå in i en hiss och tränga ihop sig och sedan följa en blå linje. Fort skulle det gå, det verkade mycket viktigt. “Blå linjen, hissen, 1894, bajsbrunt och träng ihop er! Rapido!” Men det är klart, man blir väl inte så smart om man tvingas jobba inuti en bro i hela sitt liv.

Maskinrummet var nästan estetiskt vackert och det ingick i turen. Om man följde den blå linjen snabbt vill säga.