London-bloggen

Praktiska frågor började dyka upp. Som “vad ska vi ta med oss?” Vi fick reda på att det skulle löna sig att köpa en ny flatscreen-tv istället för att skeppa den vi redan har. Så dyrt är det med frakt. Nu gällde det att göra sig av med precis rätt saker.

Konstigt nog är hjälporganisationer inte så pigga på att ta emot grejer. De flesta försöker undvika en på alla möjliga och omöjliga sätt genom att ha konstiga telefontider då ändå ingen svarar eller att ha en telefonsvarare som säger: “Lämna ditt nummer så LOVAR vi att ringa upp!” och sedan glömma att ringa upp. Eller svara: “Linda-ha-ha-ha-ha, äh kan du ringa senare, hahahaha?”

Men Erikshjälpen, de rockar i alla fall. Två otroligt tomtiga gubbar kom med en pirra. De sa inte så mycket utan började duktigt kånka ut grejerna till en skåpbil. Flåsade som grisar och höll precis på att snubbla i trappan med ett jättelikt lass av prylar i famnen. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att vi skulle haft ett dödsfall på vårt samvete om så hade skett. De tog med sig massor, t.o.m. mitt gamla labyrintspel. Dock ratade de två tjock-tv. Det går tydligen inte att bli av med gamla tjockisar. Som tur är går stora delar av dem att återvinna.

I vårt ghetto finns inget grovsoprum så långt ögat når. Men det löste sig. Vi hyrde en skåpbil, tog de mest värdelösa sakerna och körde till Östberga Återvinningsstation. En plats förknippad med ångest, ja, nästan panik. Det är där allt slutar för våra en gång så kära ägodelar. Det är där folk hopas för att, lika hysteriskt som vid utförsäljning, tränga sig fram för att få kasta, slänga och göra sig av med. Som vi dragit oss för att åka dit. Nu fanns det ingen återvändo.

Vetskapen om att man inte lever för evigt blir extra tydlig när man besöker en sådan enorm soptipp. När jag fick min elektriska skrivmaskin för snart 17 år sedan blev jag överlycklig. Jag skrev en bok på den. Hela släkten hade lagt ihop pengar för att köpa den till mig i födelsedagspresent. Fem år senare hade alla en dator och en skrivare och skrivmaskiner var plötsligt någonting man kliade sig i huvudet åt. Vad skulle man med dem till nu? Det fanns inget existensberättigande för den. Vi slängde ner den hårt och kallt idag i en container bland annan “Övrig elektronik”. No regrets. Detsamma gällde en massa andra saker. Vi slängde två tv-apparater, balkongbord, madrasser och stolar. Kassettband och tv-spel maldes ner till atomer under rubriken “Brännbart”. Att slänga saker är grymt underskattat! Man blir nästan hög. Kasta kasta kasta! Woooooh! Folk var som hökar – inte efter att roffa åt sig som de brukar i andra sammanhang – utan för att så snabbt som möjligt få komma fram till containrarna för att göra sig av med sina saker. Det känns sunt att slänga. Ja, Östberga är ångest men det är också feng shui!