Vad har London Ink och Patrick Stewart gemensamt?

På grillfesten i lördags avslöjade en kanadensisk tjej som jobbar med spelets character design att hon var tänd på Patrick Stewart. Det här krävde en diskussion nästa dag då jag och Nelle satt på bakgården och åt engelska korvar till bakislunch medan grannarna spolade i toaletterna så att det riktigt rasslade i rören intill oss.

– Patrick Stewart alltså, näääää! Ingenting i denna värld skulle få mig att hoppa i säng med den snubben.
– Inte ens om du fick en miljon?
– Hmm, jag måste tänka. (*Visualiserade scenariot*) Nej du, jag tror fan inte det. Men två millar! Jag skulle sätta på honom för två miljoner, det skulle jag!

Lite senare på kvällen visades London Ink på vårt nya, uppgraderade tv-nät. Otaliga gånger har jag fått höra att jag inte är någon riktig hårdrockare eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra en tatuering. Tatueringar är snygga, det är inte det. Men jag är en sån som ändrar smak varje dag, jag skulle aldrig kunna vara nöjd med ett motiv livet ut. Sedan tycker jag människokroppen är fin som den är, men det får stå för mig. Återigen hamnade vi i en diskussion.

– Hur mycket pengar skulle du ha för att göra en tatuering då? Om du fick välja en snygg.
– Hmm, låt mig tänka. En mille? Nää, jag tror faktiskt inte det räcker.
– Två då?
– Ja okej då, två får det bli! En skitsnygg, stor blaffa på armen för två millar. Jag är såld!

Med andra ord, att rulla runt i sänghalmen med Captain Picard är lika hemskt som en tatuering. Och det skulle kosta er en jävla massa pengar.