Social kompetens
För några veckor sedan fick vi ett upprörande mail av personalchefen med nya bestämmelser från högre instans. Vi skulle inte längre få flexa – inte en enda minut. En del hade nämligen kommit in vid kvart i nio och gått kvart i sex, men det måste bli ett slut på det drället, ansåg de. Folk var skitsura förstås. Var bussen försenad med 20 minuter p.g.a. trafikolycka, ja, då fick man så att säga skylla sig själv och kunde inte ta igen det på något sätt.
Det här har lett till ett helt nytt problem för undertecknad. Om alla slutar prick klockan sex, ja, då måste man ju göra sällskap på hemvägen! Det är inget fel på mina kollegor, inte alls. Men efter en lång, urtråkig dag har jag ingen lust att stå och prata sport med några 20-åriga killar. Alla ämnen på temat “skitsnack om jobbet” börjar också bli uttömda.
Så idag bestämde jag mig för att försöka och då menar jag verkligen försöka att inte hamna på samma DLR som dem som åker till Lewisham. Jag lämnade kontoret sist av alla, trasslade så länge jag kunde med vantarna och gick med myrsteg ut till hissen. På väg till DLR såg jag dem. Satan, vad långsamt de gick. Hallå, jag är stockholmare, jag tappar balansen om jag inte får gå fort! Men jag lyckades hålla mig på behörigt avstånd. Väl framme vid stationen väntade jag under perrongen tills tåget gått. Stod och hummade framför en väggkarta och låtsades vara intresserad. Hörde tåget brumma in och åka iväg. Lättad gick jag sedan upp till plattformen. Tror ni inte en av killarna stod där i alla fall! Jag såg nog inte särskilt glad ut när jag fick syn på honom. Att sedan behöva stå packade som sardiner på DLR och försöka komma på något att säga när man inte har ett skit gemensamt… suck. Jag är säker på att han kände samma sak.
I morgon när jag kommer ut från kontoret ska jag lägga mig på marken och rulla som en korv hela vägen till stationen. Då måste de hinna iväg. Fast man kan aldrig vara alltför säker med de där sniglarna.
Milda makter som jag har skrattat. Precis som du är jag ju utrustad med bildfantasi, så jag riktigt ser dig som en lång, smal Stockholmare (smakat den korven nån gång?) rullandes längs trottoarerna. Helt säkert kommer du att få åka ensam då. I en madrasserad bil. Med en väldigt långärmad tröja på dig. Skulle inte ta den risken om jag var du. Men, alltså den där personalchefen. Det låter ju som samma låga nivå som keramikkursen jag gått. När inte “fröknarna” vågade gå på den som sabbar för alla andra, skrev dom “Regler” och delade ut till alla så åtminstone två började gråta och de flesta kände sig obekväma. Den som ställt till trasslet tog givetvis inte alls åt sig. Personalchefen behöver gå en liten kurs tror jag. Eller byta jobb.
Jag skrattar så jag dör.
Spontant… Någon har kanske en crush på dig 🙂
Come on, du måste känna igen det från högstadiet/gymnasiet osv. Ser till att hamna i samma klass (helst på bänken bredvid eller snett bakom), på samma buss osv osv.
Hahaha, lägg av, gör killar också så där? Trodde bara det var en kärringgrej. 🙂
Alltså nja, tror snarare det är: “Åh nej, kommer hon nu, då kan vi inte snacka lika mycket om fotboll.” Faktiskt.
Stockholmare-korven, skojaru’? Jag är ett stort fan! Tror det var du som introducerade mig.
Vad konstigt att göra så på en keramikkurs! Den går man ju på för att det ska vara trevligt.
Vår personalchef är i en klass för sig. Som sagt, jag ska berätta allt för er här i bloggen sen när jag slutat här.
Visst gör killar det också. Det är bara det att det är mindre overt. Viljan att känna närhet är inte macho, men grymt mänskligt.
Men fan, jag tror inte det inte finns en kille som om de är attraherade av någon inte har justerat sitt beteende för att vara närmare eller i en bättre position för att studera sitt “Object of desire” (dvs om de inte är tillräckligt gå-på för att hugga in ögonblicket de känner att det spritter i kroppen). Inom varje blyg människa finns det en väntande smyg-stalker.
Seriöst. Gör ett experiment av det hela. Försök vara först hälften av gångerna och sist andra hälften.
Om någon är kontant (eller i alla fall 7 gånger av 10) på samma tåg oavsett om du speedar eller går så långsamt som möjligt så har du ett samband.
Kan du inte skynda dig utav h-vete från jobbet en dag och försöka hinna med ett tidigare tåg och om inte det går, spring så långt fram på perrongen som möjligt och låtsas prata i telefonen. Då ser du om teorin stämmer om de vill undvika dig för att kunna snacka fotboll (“Puh hon är upptagen med annat och ser oss inte”) eller om någon vill komma nära.
Och ja – keramikkurser ska vara trevliga. Men det finns i alla sammanhang folk som armbågar sig fram, tar för sig och uppför sig allmänt egotrippat…
Det är lite för små perronger med lite för lite folk där faktiskt. Sen är det problemet med att man inte får flexa ens en minut så alla går ju obönhörligen ganska samtidigt. Men visst, ska gå från jobbet 17:57 och ställa mig allra längst bort imorrn så får vi se vad som händer!
Hur gick det i fredags? NYFIKEN!
De gick rätt tidigt så jag fick gå med myrsteg. Sen idag gjorde jag sällskap med en annan snigel som inte ska åt samma håll som jag.