London-bloggen

Häromdagen när jag kom till London Bridge så hade det brunnit någonstans och därför var det ännu mer folk än det brukar. Alltsammans liknade ett krig, eller ni vet sådana där gamla bilder man ser när människor tvingas vandra som i djurskockar genom skyddsrum. Dessutom fastnade jag förödmjukande nog i en spärr och var tvungen att låsas upp av en kontrollant. Ja, ni får skratta…

“ALDRIG MER! Jag vill inte vara med om det här!” ville jag skrika. Men i stället bestämde jag mig för att angripa problemet från en mer konstruktiv synvinkel. Ungefär en och en halv timme spenderades på TFL:s hemsida eller “teufel” som jag kommit att kalla den. Det var dags att testa någon av de andra bokstavligen hundra kombinationerna av resor till jobbet.

Och så plötsligt: Eureka! En buss till Lewisham station går från en station fem minuter från vår ytterdörr. Därifrån kan man sedan ta DLR till Crossharbour (fem minuter från kontoret). Båda går dessutom ofta utifall man skulle missa dem. Ingen stress, ingen trängsel, inga ständiga stopp vid London Bridge, inga spärrar, inga krig… Men det sjukaste av allt är att jag förmodligen sparar uppåt 20 pund i veckan på denna resväg eftersom jag slipper National Rail. Jag tror jag drömmer! Tänk om jag vetat det här från början. Fast då hade jag ju inte kunnat skriva lustiga inlägg som detta.