London-bloggen

“Vad som än händer finns det alltid fikabrö’,” brukar jag och min brorsa säga. Men finns det något schysst sådant här i England? Mja, det kan vara svårt att få tag på kanelbullar men det finns Chelsea Buns som är nästan samma sak.

Sen har vi Marks & Spencer’s chocolate chip cookies som jag tror är de godaste kakor jag har ätit.

Rulltårta?

Nej, här kallas den “sponge roll”.

Jämställd reklam, ja? Måste ringa dem och fråga om hon har schyssta lökar.

Notera särskilt copyrightsymbolen!

Grannen ovanför är inte bara korkad, han är även irriterande. Det här huset har pappersväggar och pappersgolv men ändå måste han träna inomhus, helt plötsligt vråla rakt ut i en halv minut klockan sju en lördagsmorgon samt skrika åt sin flickvän och kasta saker klockan två på natten en vardag.

Så en natt när det sistnämnda hände fick jag nog. Trots att det är väldigt svenskt och fegt gick jag upp ur sängen och plitade ner mina åsikter en lapp, inte alltför arg. Sedan smög jag mig, iförd endast nattlinne och Nelles militärjacka, till grannens dörr och sköt lappen under dörrspringan.

Igår knackade han på vår dörr. Nelle öppnade. “Har ni varit inne i vårt förråd?” “Eeeh nej?” Så visade han förrådet. Attans, det var ju där jag lagt in lappen! Dörren gick tydligen inte till hans lägenhet. Lappen var emellertid borta. “För det står en massa saker där nu som inte är våra. Ja, dörren är ju alltid öppen och nyckeln hänger här på insidan visserligen. Men om det inte är ni och inte grannen ovanför oss, då måste jag ringa polisen!”

Ringa polisen. Vilket rikspucko. Jag skulle vilja se snutens min när de frågar om någonting har blivit stulet. “Nej, vi har bara fått en massa extra saker.” Och när de frågar om någon har brutit sig in. “Nej, dörren är alltid öppen och nyckeln hänger där.” Sorry boy, but you don’t have a case.

Spännande fortsättning följer (kanske).

Jag har några dagar ledigt nu, blev faktiskt tvingad att ta semester. Men det var ju skönt, då slipper man gökboet ett tag.

Jag i köket:
“Är du säker på att vi ska ha vitlök i maten? Du får bestämma, det är du som ska gå till jobbet imorrn.”

Nelle:
“Äh, skit samma. Alla är ändå såna jävla nördar där, de har skitäcklig kaffeandedräkt hela högen.”

De kanske har varit här:

(Café Nerd läser jag varje gång. Jag går på det varje gång, man ser det man vill se.)

Vi hade besök av två bodensare i helgen, nämlich Nelles mamma och moster. Som de flesta andra hade de en lista på saker de ville göra i London. En av de sakerna var, inte helt otippat, Madame Tussaud’s vaxkabinett. Nelle och jag var lite skeptiska, men vad fan, det är ju en sådan där sak man “ska” ha sett så låt gå. Vi blev positivt överraskade faktiskt. Som underhållning var det riktigt kul. Humorn kanske ligger lite i just att det är så barnsligt och dumt. Sen att se alla andra turister som pussar på och larvar sig med dockor är en del av behållningen. Många av oss svenskar blir också fascinerade av hur korta vissa kändisar är. Christina Aguilera var nästan den största chocken - en pygmé! Hur kan en så liten låta så mycket? Ett mysterium. En annan som var kort i rocken var Kapten Picard.

Live long and prosper. Jag blev alldeles till mig… not.

Hulken var däremot lång - ja, en massa superhjältar fanns såklart på plats. En liten avdelning för skräck hade de också. Gravida och personer med hjärtproblem varnades för att gå in. “Live actors, don’t touch!” stod det på en skylt. Men det omvända gäller inte för dessa live actors får tydligen ta i besökarna. Jag fick en knytnäve på kinden av en zombie och Hannibal Lector plockade hårstrån ur huvudet på mig.

Skräcksektionen. Om det inte varit för allt blod kunde man trott att det var nåt annat.

Ingen brydde sig om Benny Hilldockan förutom jag. Folk är olärda. Jag tyckte förresten jag såg en bild på Nelle och Hitler i profilbilden på Facebook.

Sen bar det av till St Paul’s Cathedral. Redan på utsidan fick vi syn på folk som gick allra högst upp i den lilla ringen som går runt spiran i toppen. Hjärtat stannade för en hundradels sekund och man blev lite svettig i händerna. Vi gick inte dit, första våningen räckte. Höga höjder är en av de få spännande saker i en modern människas liv men någon måtta får det vara. Herregud vilken byggnad. “Här får hela Gud plats!” sa Nelle så gudfruktigt han kunde.

Enda bilden vi fick på St Paul’s Cathedral. Man får inte fota där inne. Men som jag brukar säga: Youtube och Googles bildarkiv. Det finns alltid någon tidigare besökare som varit fräck nog att bryta mot reglerna.

För några veckor sedan fick vi ett upprörande mail av personalchefen med nya bestämmelser från högre instans. Vi skulle inte längre få flexa - inte en enda minut. En del hade nämligen kommit in vid kvart i nio och gått kvart i sex, men det måste bli ett slut på det drället, ansåg de. Folk var skitsura förstås. Var bussen försenad med 20 minuter p.g.a. trafikolycka, ja, då fick man så att säga skylla sig själv och kunde inte ta igen det på något sätt.

Det här har lett till ett helt nytt problem för undertecknad. Om alla slutar prick klockan sex, ja, då måste man ju göra sällskap på hemvägen! Det är inget fel på mina kollegor, inte alls. Men efter en lång, urtråkig dag har jag ingen lust att stå och prata sport med några 20-åriga killar. Alla ämnen på temat “skitsnack om jobbet” börjar också bli uttömda.

Så idag bestämde jag mig för att försöka och då menar jag verkligen försöka att inte hamna på samma DLR som dem som åker till Lewisham. Jag lämnade kontoret sist av alla, trasslade så länge jag kunde med vantarna och gick med myrsteg ut till hissen. På väg till DLR såg jag dem. Satan, vad långsamt de gick. Hallå, jag är stockholmare, jag tappar balansen om jag inte får gå fort! Men jag lyckades hålla mig på behörigt avstånd. Väl framme vid stationen väntade jag under perrongen tills tåget gått. Stod och hummade framför en väggkarta och låtsades vara intresserad. Hörde tåget brumma in och åka iväg. Lättad gick jag sedan upp till plattformen. Tror ni inte en av killarna stod där i alla fall! Jag såg nog inte särskilt glad ut när jag fick syn på honom. Att sedan behöva stå packade som sardiner på DLR och försöka komma på något att säga när man inte har ett skit gemensamt… suck. Jag är säker på att han kände samma sak.

I morgon när jag kommer ut från kontoret ska jag lägga mig på marken och rulla som en korv hela vägen till stationen. Då måste de hinna iväg. Fast man kan aldrig vara alltför säker med de där sniglarna.

Äntligen en riktig fest! Vi var på lördagen bjudna till Halloweenfest hemma hos en av cheferna på Nelles jobb. Han bor i en lyxvilla tillsammans med sin fotomodellsnygga fru som han, enligt ryktet, raggat upp på Boots. Mitt bästa tips för Halloweenpartyn är att klä ut sig till något man redan har hemma så man kan anstränga sig minimalt. Japanofiler som vi är äger vi både Yukata, tabi och vapen. Med hjälp av Googles bildarkiv och några Youtubevideos fixade vi sedan biffen och förvandlades till geisha respektive samuraj.

Hai!

Det är inte helt piece of cake att knyta en sådan här. Man behöver videoinstruktioner! Ännu svårare är det efter några drinkar när den går upp på dansgolvet…

20 hårnålar senare…

Tabi - perfekt att gå hem i ösregn med…

Festen kändes till en början motsägelsefullt glassig varvat med tråkigt nördig. Alla var utklädda till tv-spelsprogrammerare (alltså inte alls) förutom vi och folk stod i klungor och spelade spel medan übertrevliga cateringmänniskor sprang runt i sträkta skjortor och serverade hors d’oevre medan de desperat försökte undvika att ställa sig för tv-skärmarna. Fri bar också med hur mycket sprit som helst. “När cateringpersonalen slutat arbeta får man gå in där och blanda sina egna drinkar,” viskade Nelle. Shit, det skulle aldrig funka i Sverige, tänkte jag. En japansk kvinna fick syn på mig och granskade mig noga uppifrån och ner. Jag blev förstås nervös. Visst hade jag lagt vänster över höger i v-ringningen på yukatan och visst satt väl obin rätt?

Lite senare kom i alla fall lite fler utklädda, bl.a. rödluvan (som jag trodde var en beduin) och vargen, några jediriddare och karaktärer från spelet som killarna jobbar med. Det såg ganska roligt ut när vi stod där i våra dräkter och lirade rockband. Värre än Village People!

Efter att ha varit smått uttråkad en stund svepte jag ett par öl och som alltid börjar det ju då rycka i de lurviga. Dansgolvet blev snart fullt och folk började hoppa runt. Är det inte underligt - även om man har världens sämsta kondis så orkar man alltid dansa! Man pallar hur mycket som helst och man blir inte ens lite andfådd efteråt.

Plötsligt kom en blondin fram till mig, tog utan förvarning tag i mitt huvud och gav mig världens smällkyss på kinden. Aw, here we go again, tänkte jag. Jag hade uppenbarligen inte tappat mitt tjejtycke (som jag tyvärr inte fått utnyttja sedan jag flyttade hit). Jag visste vad hon ville ha och var såklart på. Så ut på dansgolvet med oss där jag kysste hennes hand och snabbt snuddade vid hennes ena höft. Efter någon minut sprang sen bruden iväg! Jag ryckte på axlarna och började dansa ringdans med en kille i svart rånarluva och en sexig städkärring istället. Hard to get, eh? Jaja, hon skulle säkert komma tillbaka. Men hon var blyg! Fixade en drink åt mig, åt nästan upp min kind igen och tittade på mig med hundögon. Sen fick det liksom stanna där. Trist.

Kvällen fortsatte i skratt och väta. Linus ägde dansgolvet som vanligt, Fabrice gick omkring och såg fransk ut, svenskarna snackade om snus, städtjejen och rånaren ramlade och vargmasken bytte ägare ungefär fem gånger.

Hemfärden var ett äventyr i sig. En kille på cykel ramlade in i några buskar och flög ut för att attackera Nelle som slog honom med sin bokken. Regnet öste ner men det var varmt och härligt. Och Office-dojorna höll men stortårna var alldeles gröna efteråt.

Har ni tänkt på att när man jobbar eller pluggar på ett riktigt unket ställe så är det alltid de roliga människorna som droppar av först? Det slår liksom aldrig fel.

Idag var det dags att ta farväl av den roligaste på jobbet. Michelle är en 21 år ung, rund, rödhårig jazzsångerska med rosa skor, guldväska och solglajer året om som har jobbat som kundsupport hos oss tre dagar i veckan. Det var hon som ursprungligen hittade min annons på Monster och fixade in mig på företaget. Hon erkände att hon googlat mitt namn innan hon ringde och varit lite skeptisk då hon hittat bilder på mig med en pistol. Men med tanke på hennes egen crazy personlighet tror jag inte hon brydde sig egentligen. Michelle är ihop med en 40-årig snubbe, har dejtat en boxare med steroidbröst, älskar fetishkläder, har föreläst om spanking och var senast i veckan på intervju för ett företag som säljer sexleksaker där hon fick skriva en recension om en jättedildo som skulle gjort falukorvstanten i Fäbodjäntan mörkrädd. Dessutom har hon orkat jobba hos oss i 14 månader vilket säger en del.

Jag och en tjej till firade av henne på en pub vid Crossharbour. Det händer alltid något kul när hon är med. Den här gången var det någon nörd som kom fram och raggade och då hotade hon att ta sönder hans glasögon. Hon har en supergullig geordiedialekt vilket bara gör det roligare.

Från och med nu kommer jobbet att bli (ännu) lite tråkigare. Men sånt är livet.

Först var det en mardröm att pendla till jobbet. Sen hittade jag en ny resväg och det blev plötsligt drägligt. Nu har det t.o.m. blivit kul.

Så här va: Jag är ett stort fan av Days of our Lives. Det är det perfekta programmet att äta till för man behöver inte titta upp från tallriken, man kan gå och tvätta händerna utan att stänga av och det är så dumt att man för en gångs skull kan koppla av på riktigt (Two and a half men kräver ju magmuskler för skrattet). För några år sedan började man dessutom kunna ladda ner det från nätet så jag har kunnat se de svenska avsnitten här.

En dag meddelade dock Nelson att han aldrig mer ville se det. Han hade haft en fruktansvärd mardröm om ett avsnitt som aldrig kom framåt, där det inte hände något och som aldrig tog slut (vadå, så är väl alla avsnitt?). Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu har jag köpt en iPod touch (en tidig God Jul från mamsen) så nu kan jag glo på Days på bussen. Fucking awesome!

Nelle tidigare i veckan: “Ska vi åka till Greenwich i helgen? Det ska tydligen vara mysigt och det finns massor att se.” Jag: “Näää, det kommer att kännas som om jag åker till jobbet!”

Egentligen är det ju helt sjukt. Greenwich är en plats som är känd över hela världen. Jag hörde själv talas om den redan i mellanstadiet när fröken sa “Griinitsj”. Nu åker jag förbi detta ställe varje dag.

Vi bestämde oss hur som helst för att åka dit igår. Vädret var underbart för det första.

Och det är november, mina damer och herrar!

Det första vi gjorde var att ta en liten promenad i en blomsterträdgård med ungefär tre blommor. Men bristen på blommor kompenserades av nästan helt tama ekorrar som jag “matade”.

Stackarn, det är bara ett löv. I’ll bring you some crisps next time, buddy!

Åååååååååh!

Vi gick först in i Royal Observatory där man bl.a. kunde se hur olika forskare (nördar) bodde och vilka mätinstrument man använt sig av för att göra avancerade beräkningar för navigering och tid för länge sen. Sen gick vi vidare till Maritime Museum där det mest spektakulära var Lord Nelsons uniform, komplett med hålet i axeln där han träffats av det dödande skottet. Museishoppen var nog något av de ballare i kategorin med alla gamla timglas och klockor till ölunderlägg. Nelle köpte en 500 år gammal karta av London för att ha till rollspel.

Maritime museum, Queen’s House och Old Naval College.

Sen gick vi till Crossharbour för att kolla var jag jobbar. Man kunde gå genom en lång tunnel under Thamsen.

Nelson tyckte att det var ett superglassigt område och att receptionen (som vi bara såg genom glasdörrarna) skvallrade om värsta lyxkontoret. Vi traskade vidare mot Canary Wharf som Nelle tyckte verkligen gav intrycket av att vara ett hårt och kallt plejs fullt av onda kapitalister. Men sevärt är det verkligen och olikt det mesta annat i London.