London-bloggen

Jag har firat jul exakt likadant varje år sedan jag föddes. Vissa julaftnar har varit galnare än andra (någon som kommer ihåg päron över hela huset kanske?) men de har i alla fall ägt rum på samma ställe - hemma hos mina morföräldrar. Nu i år när ingen av dem längre är i livet och man inser att det i alla fall inte kommer att bli samma sak kändes det som om man kunde göra någonting helt annat. Så vi bestämde oss för att stanna kvar här i London. Jag ska ändå till USA på tisdag så det kunde blivit lätt körigt att åka hem till Sverige också.

Vi lyckades få till en riktigt schysst dag även om jag inte ska ljuga och säga att det kändes som julafton. Dagen började med morfars julskiva och risgrynsgröt med socker, kanel och hjortronsylt. Klockan fyra började en ceremoni i St Paul’s Cathedral som vi bestämt oss för att gå på. Även om vi kom dit ungefär en timme och tio minuter innan det började så möttes vi av en kö som slingrade sig runt flera kvarter. Det var säkert tusen pers där, en del hade campat i timmar med soppa. Fler blev det. Man kunde tro att det var Michael Jackson som återuppstått och skulle hålla en konsert eller möjligtvis premiär för Sagan om Ringen 4. Om inte en godmodig gubbe sagt till oss att han var säker på att vi skulle komma in - han hade erfarenhet från förra året - så hade vi nog gett upp.

Här ser ni en åttondel av kön ungefär.

Gubben hade rätt. Katedralen var inte ens halvfull när vi steg in. Det hela var ganska fint. En kör sjöng vackra julsånger och psalmer (av vilka jag kände igen endast två) och sen marscherade de runt oss med ljus i fantastiska munderingar. Det var antagligen den anglikanska biskopen av London som gick sist. Han hade en mössa som lite liknade påvens och en spira.

En kille bakom oss satt och snöt sig oavbrutet under de ca två timmarna som det varade. Jag menar verkligen oavbrutet. Fräs fräs FRÄÄÄÄS! Bebisskrik hördes också konstant. Men man får räkna till tio och minnas att Jesus står på de svagas sida och att Gud är med även de förkylda. Det stod så i programhäftet i alla fall.

Sen åkte vi hem för att äta superflottig mat, även kallat julbord.

Vi hade lyckats få tag på gammon joint (nästan skinka) som vi griljerade, korvar, sillar, sylta och julmust. Köttbullarna gjorde Nelle med en halv flaska Nandos chilisås i.

Kaffe med lussebullar efteråt. Tack för det svenskshopen!

Så blev det någon sorts julafton i alla fall.

Det är omkring noll grader Celcius i London och allt har pajat ur. Det är kaos, det är katastrof, det är anarki.

Nelson bestämmer sig för att göra något trevligt av sin första lediga dag. Han kastar i sig en snabb macka innan han sticker iväg hem till Flavius för att lira tv-spel. Omkring tre o’clock blir de båda grabbarna hungriga och beställer varsin pizza. Efter en och en halv timme när de sitter där helt utmärglade inser de att de har blivit bortglömda och ringer för att höra vad som har hänt. Beställningen har inte kommit fram men de lovar att skicka den snarast. En stund senare ringer pizzastället och förklarar att på grund av mycket trafik (som alltså beror på snön) kommer det att ta ett tag och de undrar om de fortfarande vill ha pizzorna. “Nej tack, vi tar gärna pengarna tillbaka!” säger Flavius uppgivet och med kurrande mage. “Okej, vår manager ringer upp dig för att ordna en refund,” blir svaret. Men från managern hörs intet och Flavius börjar tappa tålamodet. Han ringer igen: “Okej okej, jag tar väl pizzorna då eftersom ni inte kan fixa detta!” Nelsons blodsockernivå är vid det här laget farligt låg och han stapplar hem varifrån han ringer till mig.

Klockan är kring sju, en tid då jag för det mesta redan är hemma, men just då sitter jag på en buss från Lewisham som inte ens har kommit halvvägs. “Är det okej om jag äter nu, jag är sjukt hungrig, jag förklarar sen!” säger han. “Ät du, det här kommer att bli en lååång resa,” stönar jag.

Halv nio sitter jag fortfarande på samma buss som i vanliga fall tar 35 minuter. Den kryper fram bokstavligen en millimeter i taget, rutorna är totalt igenimmade, utropet har kukat ur och det droppar från taket så man inte ens kan ta fram sin iPod. Allt detta beror på lite slask, som knappt ens syns, på vägen. En kvinna bakom mig sitter i sin mobiltelefon och berättar hur hon åkt till Charing Cross varifrån inga tåg gick, tagit sig till London bridge där det också var stopp och slutligen desperat slängt sig på DLR från Canary Wharf till Lewisham bara för att fastna på nämnda buss. Det finns tydligen de som har haft det värre…

Efter tre timmars färd kommer jag till slut hem. Äntligen får jag min middag. Vi hinner med kaffe, Burn Notice och nya Super Mario innan ett sms från Flavius når oss. “Pizzorna har kommit!” Klockan är då halv elva.

Mysigt, eller hur?
Snö skrämmer slag på engelsmännen verkar det som. Tjatar om hur kallt det är hela tiden. Ett ord: dunjacka! Skit samma om man ser ut som George:

Jag lämnade in min avskedsansökan idag. Anledningen? Ja, det finns hur många som helst men droppen var när de sa att man inte fick ta semester i januari eftersom sajten skulle gå live då. En sajt som alla VET inte kommer hinna gå live tills dess. De kunde inte ens göra ett undantag för två dagar och då skulle jag definitivt behöva ställa in min USA-resa som jag har planerat i två år. Så jag tankade ner en färdig mall från någon sida och tog bort de raderna där det stod att man önskade företaget lycka till.

Sen blev man lite kallsvettig häromdagen när British Assholes meddelade att strejken var på gång. Skulle jag säga upp mig trots att jag inte visste om resan blev av? Jag kanske skulle palla att jobba där någon månad till? Efter mycket dividerande med mig själv fattade jag beslutet att sluta eftersom man förmodligen ändå inte skulle få någon information från BA den närmaste tiden. Dessutom insåg jag att jag inte kommer orka. Det här är ju inte Sverige, man kan faktiskt hitta ett nytt jobb här.

Bara en bonus då när dessa nyheter nådde mig någon timme senare.

Så då var det bara fyra dagar kvar på Haschtomtarnas Riksförbund. It’s been nice knowing you, kinda like the fucking zoo.

Det otänkbara har hänt. Storstrejk på British Airways under julhelgen. Gissa vem som ska åka med BA i mellandagarna? Jepp, rätt svar, du har vunnit en resa till Baltimore.

På nyheterna i morse meddelade en talesman för flygbolagsskämtet att man nu måste ”sit tight” och vänta på besked. Förmodligen kommer man inte att veta förrän bara ett par dagar innan resan om den blir av eller ej och då är det antagligen för sent att köpa en ny biljett. Notera att det fortfarande går att få ett skäligt pris på en ny resa än så länge, men det törs man ju inte eftersom den bokade flygningen fortfarande kan bli av. Inte heller vet man om man får sina pengar tillbaka för resan som redan är betald.

För mig får det här dessutom ännu större konsekvenser på grund av en helt annan sak som jag kanske avslöjar i morgon. Ack ve.

Snooker hela veckan, snooker hela veckan, snooker hela veckan lång… Har suttit hela dagarna på jobbet och kollat UK Championship och bloggat. Inte helt fel. En annan sak som gör jobbet roligare är det senaste Tiger Woods-skvallret. Hört den här: What’s the difference between Tiger Woods and Santa Claus? -Santa stops at three hos.

I morgon åker Nelson och jag till Telford för att se semifinalen i UK. Vi hade sån jäkla tur för det blev precis de gubbar vi ville se, Ronnie O’Sullivan mot John Higgins. Under tiden kan ni kolla min jobblogg om snooker på www punkt stephen-hendry punkt com (vägrar länka på riktigt, inte ens en nofollow får de).

Någon som kan gissa vad det är som hänger i detta skyltfönster?

Ledtråd: Det är någonting mycket engelskt.

Lena, du får inte gissa!

Vi har varit på puben med Maybe it’s because I’m a Londoner. Ja, inte Gun-Iris då utan Nelles före detta arbetskamrat som flyttade hit för några månader sedan.

Ett hett tips är: Försök inte hitta en pub runt Oxford street kring sexsnåret om du inte kan tänka dig att stå upp och vänta ett år på att bli serverad. Det är så smockat med folk att man inte ens kommer fram med mobiltelefon. Nästa heta tips är: Restaurangen Inamo. Ett mycket mystiskt plejs. Modern, flashig inredning men helt tomt och ingen som stod i baren. När en bartender slutligen uppenbarade sig kutade man fram varpå denne försvann. Ett trevligt ställe annars. De serverade ekologisk öl, personalen var flummig och soft och man fick salta bönskidor till bärsen.

Det är konstigt hur lika vi svenskar är. Det blir väldigt tydligt när man flyttar hit till det här konstiga landet och träffar folk hemifrån som är ganska olika en själv. Alla slås av den saliga blandningen av olika folkgrupper och alla blir uttråkade redan på Arlanda när de åker hem till Sverige på besök. Infödingarnas humor är en annan sak man inte begriper sig på. Det är en ren befrielse att få garva åt Errol Leonard Norstedt tillsammans med en fellow Swede.

Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle sitta där med mister klasskamrat och känna att vi hade mycket gemensamt så hade jag nog inte trott på det. Svenskar behöver verkligen varandra här i London. Det kan bli så otroligt ensamt annars.

Traskade omkring på Oxford street och Regent street häromdagen och såg de mest pråliga, flashiga och fluffiga juldekorationer. De kan det där med jul här om man säger så…

Det här trädet är gjort helt av vapen. Vi hittade det i den afrikanska avdelningen på British Museum.

Pansartax.

En präktig padda. Arabiskt hantverk.