Happy ching chong

Nu har det gått en vecka sedan det här hände men skit samma.

Vi var inne i stan med Pierre, en svensk kille på Nelles jobb, för att titta på när kineserna firade nyår. Nu har jag inte varit på så många sådana här jippon, men jag får känslan av att man gör saker ganska halvhjärtat här. På Trafalgar Square hade man byggt upp en scen där kineser dansade iförda färgglada kläder och det var ju småtrevligt men sedan kom fru Skrän och och fröken Gaphals upp och började försöka underhålla oss. Det var alltså två brittiska kvinnor, kinesättlingar med det rätta, autentiska utseendet men som skrek åt oss att göra vågen och vråla “Gott nytt år” på kinesiska (t.o.m. jag hörde att uttalet var kasst). När våra trumhinnor var lagom piercade av alla deras uppmaningar i falsett och en kvinna började sjunga så hemskt att Big Ben stannade tyckte vi det var läge att knalla vidare.

Trafalgar square

Notera särskilt den inte så diskreta ölreklamen på skärmen.

I Chinatown var det mest bara jättemycket folk men en och annan parad syntes i någon trång gränd. Dock blev dessa parader inträngda och kunde inte komma ut p.g.a. allt folk. Allt vi hörde var lite trummor och vi såg en skymt av någon tygdrake  med fina tecken på håll. Men mest var det ungar som tjatade på sina föräldrar om att de skulle köpa en sådan där karate kid-trumma åt dem.

Drake

Ping Pong var fullt så det fick bli indiska tapas istället. (Ja, jag vet. Inte så true!)

male tonic

Här ville Nelle gå in… :P

Baconjox

- Fight?

- Fight.

- Kitchen?

- Kitchen.

- Ya.

[...]

- Porkrind?

- Porkrind.

Replikerna kommer från första Turtlesfilmen, den man garvade rumpan av sig åt mer än en gång någon gång kring 1991 sådär. Varje gång Raphael och Leonardo bråkar går Donatello och Michelangelo in i köket för att käka porkrind.

Och det var det jag skulle komma till - porkrind, eller pork scratchings som de kallar det här. Vad ÄR detta för smörja? Jag gillar alltså baconchips eller “fläsksvålar” som Lena brukar säga men det här var någonting helt annat. Stenhårda baconbitar som man tuggar på och så läcker det ut någon himla gegga. Baconklegg. Vi pallade inte att äta mer än ett par stycken, sen ställde vi bort skålen några meter bort. Där stod den och stank lång väg i några timmar tills jag till slut slängde skiten.

Sen berättade Steve på jobbet att de serverat sådana på krogen och att hans polare hade hittat grisborst i sin!

Porkrind? Hell no! Hurrrrrrl.

pork scratchings

Hundmat eller värre.

Metal i London

Vad vi gjorde i helgen? Partade. Faktiskt.

Först tog vi oss en promenad i parken och försökte mata ekorrar med grissini. Inte så metal. Sedan hade vi förfest med grogg, chips och Spotify. Lite mer metal. Slutligen gick vi på rockklubb inne i stan. Betydligt mer metal.

I Brixton mötte vi Nelles jobbpolare Neil som är en drogliberal, metalälskande hårding från Kanada. Han är i vår ålder och har missat alltför många konserter i sitt liv p.g.a. klängiga brudar. Tillsammans skulle vi nu ta reda på vad metal-London hade att erbjuda i klubbväg.

Kvällen började på Crobar som ligger på Manette Street 17 i Soho. Ett ganska litet och trångt plejs där det mest spelades punk- och rockklassiker. Vi tror att dessa kom från en jukebox vilket ju var lite flummigt. “Ibland glömmer jag hur gammal jag är och blicken råkar hamna på en yngling,” berättade jag fnissande för Neil. “Du, jag glömmer inte i alla fall. Trust me,” svarade stenansiktet. Kanske var det dags att rulla vidare.

I närheten, på St. Giles High Street 15 ligger The Intrepid Fox som vi tidigare besökt dagtid*. Där var lite äldre klientel, tänk Kellys i Stockholm. Någonting vi förvånades över var att vi här varken stötte på köer, elaka dörrvakter eller personal som bryter armarna av en om man inte hänger in jackan i garderoben (det fanns ingen garderob). Musiken var inte så hög heller utan man kunde faktiskt prata (inte som på Pub Anchor där det dånar så kraftigt att man får gissa på trummorna vilken låt det är). Allt det negativa var liksom borta. Stämningen var mycket mer avslappnad bland folk över huvud taget. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det var mer pubkänsla.

När Panteras “Walk” och Slayers “Raining Blood” spelades kunde vi inte hålla oss längre utan började röja helt automatiskt. Nelle och jag var som två vildar medan Neil stod och tittade på och var ledsen för att han inte hade något hår.

Nattbussen hem tog en timme men det var det värt. Skitfarligt för övrigt att åka tvåvåningsbuss med alkohol i kroppen.

 

*) Ni kanske fortfarande undrar vad vi gjorde på Denmark Street den där gången som jag inte ville skriva (jaså inte?). Vi satte upp lappar där vi sökte sångare. Nu är det hur som helst officiellt att vi har en ny vokalist i bandet och det känns löjligt bra. Fick inget napp på Denmark Street utan det fick bli en hederlig Ume-grabb. Ja, gå till huvuddomänen och kolla!

Snyftlisa & co

Nu börjar jag bli gruvligt trött på grannarna som jag tidigare berättat om. Tjejen har ett par dagar i rad legat och gråtit och skrikit i timmar. Igår natt hörde jag snyftningar, bölande och förskräckliga, faktiskt hjärtskärande vrål. Det lät mer som någon som var besviken och arg än någon som till exempel hade ont. Där låg jag i sängen och spekulerade. “Det kan ju inte vara någonting med att hon blivit dumpad av killen, för den konstiga pojken kan väl ingen annan än en mor tycka om?”

Hur som helst. Någon halvtimme senare hörde jag: “Dunk *ugh* dunk *ugh*.” Vad var nu detta? Make up sex eller någon som hysteriskt stångade sitt huvud i väggen? Det är 50/50 vad det kan ha varit, allt jag vet är att jag är trött idag.

Snälla grannar, vill ni vara snälla och TROLLA BORT ER?

Andra äventyr

I några veckor framöver kommer jag nu även att uppdatera min andra blogg som handlar om mina USA-resor. Jag har ju nyligen varit där och har skrivit ihop en massa om äventyret. För att hitta den kan knappa in följande adress: http://blogg.aftonbladet.se/13129
Allting är alltså skrivet i efterhand. Men i gengäld blir det lite bättre då också.

Det är ingen vanlig USA-blogg heller ska jag säga, utan den handlar om folk som bor i det sunkiga och galna USA och hur deras liv kan te sig. Samt om conventionen som jag var på.

Enjoy gott folk! (Och kommentera jättegärna.)

Rifftrax filmer - vaaad?

För ett tag sedan var vi på “filmkväll” hemma hos en amerikan, en kanadensisk tjej, en norrman och en helt vanlig kille som bor tillsammans i en lägenhet. Det bestämdes att vi skulle kolla på Rifftraxrulle. Det är alltså när man ser en film med roliga kommentarer pålagda. Ofta är det då två killar som sitter och dissar filmen rakt igenom eller lägger till passande och mindre passande ljudeffekter (med munnen). Visst, det är ganska rolig humor men jag förstår inte grejen med att kolla film på det här sättet. Tio minuter går an, men en hel film? Varför inte bara glo på en rulle som vanligt? Men norrmannen berättade att han inte orkar se vanliga filmer längre utan Rifftrax is the shit.

Kan någon förklara?

Denmark street

En gång för länge sen kom min mamma hem från jobbet och sa: “Jag har köpt mat och en dator!” och där låg datorn i kundvagnen bland all mat.

Nu kan jag säga nästan samma sak: “Vi har köpt te och ett ljudkort!” Den här lilla babyn köpte jag på Denmark street igår (tänk Götgatan upphöjt till två).

Edirol UA-25 EX

Nu finns det inga ursäkter längre för att lira in nya låtar.

Teet köpte vi på Fortnum and Mason. Mycket dyrt… jag menar gott. En bearnaisesås blev det också. Vilken bluff. Innehöll dijonsenap och ingen dragon! Hädelse!

Nu bär det av…

När ni läser det här har jag åkt till USA. Jag kommer hem den 12:e januari. Av naturliga skäl kommer bloggen inte att uppdateras under denna tid. Vill ni mig något så maila eller MSN:a (eller kommentera här för den delen). Jag är absolut på för en Skypefika med iPod whenever jag hittar ett wireless.

Okej, tjaaaa!

Två snookernördar i Telford

Jag har ju alldeles glömt att berätta hur det var på snookermatchen i Telford för några veckor sedan så jag tänkte göra det nu. Vi gick alltså upp pisstidigt en lördag för att åka till Teford, en stad som fick Flen att verka riktigt upphetsande. Här skulle vi få uppleva någonting vi drömt om sedan 2003 - se en snookermatch live. Inte vilken match som helst heller, utan en semifinal mellan absoluta favoriterna Ronnie O’Sullivan och John Higgins. Vi stannade kvar där till nästa dag och bodde på hotellet Park Inn Telford.

Telford International Centre
Jag utanför Telford International Centre en minut efter att John “The Wizard of Wishaw” Higgins passerat oss. Jag glodde ögonen av mig. För mig var det lika stort som om jag just sett Madonna.

Det kändes verkligen att snooker är en liten sport. Mindre än man kunnat tro. Det hela kändes väldigt intimt och begränsat på något sätt. Jag hade nog trott denna snookerns näst största turnering skulle smitta av sig på livet i Telford men det märktes faktiskt ingenting. Kanske var det också färre i publiken än vad jag väntat mig.

Steve Davis snooker
Kolla kolla! Det är legenden Steve Davis! Och John Parrot, han som morsan tycker är så snygg. Fast han är förtäckt av den där jäkla tv-nissen.

Matchen började och det slog mig ganska snabbt att fasen vilken snygg rumpa O’Sullivan har! Man får se rätt mycket häck i biljard men tv har en tendens att klippa bort det (attans). Vi bjöds på helt otrolig snooker. Stora O’Sullivanfans som vi är var vi dock besvikna när han konstant låg under. Men vi var ändå så glada över att över huvud taget vara där och lite grann är det faktiskt en grej med sporten - man gläds med den spelare det går bra för även om det inte är den man hejar på.

Under andra sessionen hände någonting spektakulärt. Vi fick se ett obegripligt domslut som faktiskt kan ha uppstått till följd av ett kryphål som nu diskuteras flitigt av sportens experter. Sedan gick O’Sullivan från 8-2 till 8-8! Det var helt otroligt. Man blev riktigt taggad och folk runt omkring oss skrek: “Kamm ånn, Ronnie!” som vi hört på tv så många gånger. Han lyckades tyvärr inte vinna matchen men vi bjöds i alla fall på väldigt hög SPK (snooker per krona).

Här är en video med sista framet. Man kan faktiskt se oss vid 01:02, vi sitter i mitten på femte raden.

Hotell Telford Inn
Den här standarden var det på hotellet.

En kille på Nelles jobb hade sett oss när han bläddrat förbi BBC. En annan snubbe som hörde diskussionen kom förbi och sa: “Jag vet inte vad som är värst - att du var och såg snooker live eller att han såg det på tv.” Ja, man får stå ut med lite mobbing när man är snooker loopy.

Westminster Abbey och Tower Bridge

Det här hände för ett tag sen men jag lägger ändå upp det nu. Vi var på besök i Westminster Abbey.

Westminster Abbey

Det är himla dyrt att gå in i kyrkorna här, 15 pund kostade den här. Varje gång tänker jag på munken i Robin Hood - “Prisa Gud!” - med alla pengasäckarna. Man kunde låna en sorts dosa liknande en mobiltelefon som innehöll guidning av Jeremy Irons. Det var himla bra så det kan jag rekommendera om någon ska dit. För er som inte har koll kan jag berätta att Westminster Abbey innehåller gravar tillhörande Henry den trettioåttondes mormor och hennes bryllingar. Typ.

Sen stack vi iväg till Tower Bridge. Som ett litet barn hade jag så fort vi pratat om den gnällt: “Jag vill gå upp dit, jag vill gå upp dit! Kan man det?” Och det kan man faktiskt.

Tower Bridge London

Folket som jobbar i Tower Bridge är oerhört mystiska. Det första som händer är att man plåtas och ja, man måste verkligen. Det är ingen sådan där grej att man får köpa bilden sen heller utan det verkar vara en ren säkerhetsfråga. Trots detta satt det en kines där och skrek: “Smiiiiiile!”

Sedan var det en tant som jobbade där som flera gånger upprepade för oss när bron byggdes - 1894 blev den klar, det glömmer vi nog aldrig nu. Att någonting (vi förstod aldrig vad) hade originalfärgen hjärntvättades vi också med åtskilliga gånger. En gubbe upprepade sedan gång på gång att man måste gå in i en hiss och tränga ihop sig och sedan följa en blå linje. Fort skulle det gå, det verkade mycket viktigt. “Blå linjen, hissen, 1894, bajsbrunt och träng ihop er! Rapido!” Men det är klart, man blir väl inte så smart om man tvingas jobba inuti en bro i hela sitt liv.

Tower Bridge Maskinrum

Maskinrummet var nästan estetiskt vackert och det ingick i turen. Om man följde den blå linjen snabbt vill säga.