London-bloggen

Vi var på en italiensk restaurang i Beckenham i lördags med Nelles jobbpolare. Krogen hette Zizzi och det är en kedja så den finns lite överallt.

När vi kom dit satt alla redan till bords. Det var ett långbord och så var det mummel och musik så man hörde bara vad de allra närmaste bordsgrannarna sa. Men sen kom två eftersläntrare, en kille och hans fru, och satte sig ytterst så då hörde man i alla fall dem. Det var dock bara killen som höll låda om helt obegripliga saker. Hardcore nördgrejer, ni vet, tv-spel fast mer i stil med: “På Playstations nätverk kan man ju logga in två personer men då uppstår en bugg… blablabla.” Det kändes som ett helt annat språk, jag förstod nog kanske bara 50% av diskussionerna. Detsamma gällde tjejen, hon verkade inte heller ha något att tillägga. Hon tröstade sig med att sitta och äta sockerbitar.

Maten var väldigt god. Vi åt pasta med kyckling och chili. Jag trodde jag var en hårding när det gällde stark mat men jag har sällan blivit så bränd! Det medföljde en hel chilifrukt, kokt. Jag åt upp hela och den smakade först ingenting, men sista tuggan var så otroligt stark att jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Trodde jag skulle börja “gråta” och svettas och min mage värkte ända in på söndagen. Så går det när man är glupsk!

Sist men inte minst var det dags för notan från helvetet. Det var inte speciellt dyrt eller så men att dela upp den på 17 personer blev en mindre mardröm. Alla skulle betala någon sorts schablon men det funkade inte eftersom någon eller några måste ha betalat för lite. Sen glömde de dricksen och fick räkna om. Det tog säkert en halvtimme att reda ut detta trassel.