London-bloggen

För några veckor sedan fick vi ett tips av amerikanen Jared att gå till National Portrait Gallery och titta på nyllen. Lät kanske inte jätteupphetsande men det fick duga en söndag. Det börjar nästan bli så att vi har gjort det mesta man “ska” göra här i stan faktiskt. Sen finns det ju alltid saker man kan göra i London liksom, det är inte fråga om det.

Efter en flukt på en karta över museet insåg vi att vi inte skulle hinna se allt på en dag. Vi började med de äldsta målningarna. Där var det en jäkla massa Jesus får jag säga. Mycket symboler med lamm och vuxna bebisar. Ni vet. En sak som slog mig var att får man den uppmärksamhet som Jesus tycks ha fått från det att man är liten så måste man ju bli lite speciell. Framför allt måste man ju tro att man är något (vilket andra sedan i vanlig ordning kan störa sig på för att sedan avrätta en). Sen är det nog lättare att utföra ett och annat mirakel om man verkligen tror på det.

Det var roligt med alla målningar som hörde till en serie. Till exempel var det fyra målningar som handlade om en sluttig tjej som skickade kärleksbrev åt en kille och samtidigt klädde av sig för en annan. Där fanns det utrymme för alla möjliga tolkningar.

När vi fått tillräckligt ont i ryggen för att lämna museet gick vi ut. Då insåg vi att vi inte alls varit på National Portrait Gallery utan bara National Gallery. Flummigt. Oh well.