London-bloggen

Vi har varit på puben med Maybe it’s because I’m a Londoner. Ja, inte Gun-Iris då utan Nelles före detta arbetskamrat som flyttade hit för några månader sedan.

Ett hett tips är: Försök inte hitta en pub runt Oxford street kring sexsnåret om du inte kan tänka dig att stå upp och vänta ett år på att bli serverad. Det är så smockat med folk att man inte ens kommer fram med mobiltelefon. Nästa heta tips är: Restaurangen Inamo. Ett mycket mystiskt plejs. Modern, flashig inredning men helt tomt och ingen som stod i baren. När en bartender slutligen uppenbarade sig kutade man fram varpå denne försvann. Ett trevligt ställe annars. De serverade ekologisk öl, personalen var flummig och soft och man fick salta bönskidor till bärsen.

Det är konstigt hur lika vi svenskar är. Det blir väldigt tydligt när man flyttar hit till det här konstiga landet och träffar folk hemifrån som är ganska olika en själv. Alla slås av den saliga blandningen av olika folkgrupper och alla blir uttråkade redan på Arlanda när de åker hem till Sverige på besök. Infödingarnas humor är en annan sak man inte begriper sig på. Det är en ren befrielse att få garva åt Errol Leonard Norstedt tillsammans med en fellow Swede.

Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle sitta där med mister klasskamrat och känna att vi hade mycket gemensamt så hade jag nog inte trott på det. Svenskar behöver verkligen varandra här i London. Det kan bli så otroligt ensamt annars.