London-bloggen

Engelsmän är förmodligen ett av världens artigaste folk. Utom i trafiken där du som fotgängare är helt osynlig för bilisterna. Inte ens om det stopp några meter längre fram kan de stanna i två sekunder och släppa förbi en stackars människa vid ett övergångsställe. Men det är undantaget som bekräftar regeln.

Skrapar man lite på ytan upptäcker man dock en liten bieffekt av detta, nämligen tricket att gömma sig bakom trevligheten och utnyttja den till sin fördel. Jag tänker t.ex. på texter under alla dessa övervakningskameror som finns här – naturligtvis sitter dessa där för din säkerhet. Står du och hänger i en korridor på kontoret eller på ett museum kan du hoppa upp och klappa dig på att det kommer fram någon till dig och frågar: ”Behöver du hjälp?” Fastän de egentligen såklart vill kolla så att man inte har något fuffens för sig. Men det bästa av allt med det här är en grej vi har på jobbet, ”back to work meetings”. Jag hade varit förkyld och sjukanmäld i två dagar. Då blir man kallad till ett möte! ”Vi ska bara gå igenom om du behöver några mediciner, höra lite hur du mår nu och om företaget kan hjälpa till på något sätt.” Jojo, seeekert. Det är ju rätt så genomskinligt att de snarare vill kolla upp att man inte har fuskat.

Häromdagen kom jag på mig själv med att dra nytta av hövligheten. Jag knuffade med flit till en alltför långsam man bakifrån när jag skulle gå på DLR och dörrarna precis skulle slå igen. Sökte sedan ögonkontakt och log ett riktigt ödmjukt leende. ”Sorry!” Och engelsman som han var kunde han inte annat än nicka och le tillbaka. Works like a charm (no pun intended).