London-bloggen

Äntligen en riktig fest! Vi var på lördagen bjudna till Halloweenfest hemma hos en av cheferna på Nelles jobb. Han bor i en lyxvilla tillsammans med sin fotomodellsnygga fru som han, enligt ryktet, raggat upp på Boots. Mitt bästa tips för Halloweenpartyn är att klä ut sig till något man redan har hemma så man kan anstränga sig minimalt. Japanofiler som vi är äger vi både Yukata, tabi och vapen. Med hjälp av Googles bildarkiv och några Youtubevideos fixade vi sedan biffen och förvandlades till geisha respektive samuraj.

Hai!

Det är inte helt piece of cake att knyta en sådan här. Man behöver videoinstruktioner! Ännu svårare är det efter några drinkar när den går upp på dansgolvet…

20 hårnålar senare…

Tabi – perfekt att gå hem i ösregn med…

Festen kändes till en början motsägelsefullt glassig varvat med tråkigt nördig. Alla var utklädda till tv-spelsprogrammerare (alltså inte alls) förutom vi och folk stod i klungor och spelade spel medan übertrevliga cateringmänniskor sprang runt i sträkta skjortor och serverade hors d’oevre medan de desperat försökte undvika att ställa sig för tv-skärmarna. Fri bar också med hur mycket sprit som helst. “När cateringpersonalen slutat arbeta får man gå in där och blanda sina egna drinkar,” viskade Nelle. Shit, det skulle aldrig funka i Sverige, tänkte jag. En japansk kvinna fick syn på mig och granskade mig noga uppifrån och ner. Jag blev förstås nervös. Visst hade jag lagt vänster över höger i v-ringningen på yukatan och visst satt väl obin rätt?

Lite senare kom i alla fall lite fler utklädda, bl.a. rödluvan (som jag trodde var en beduin) och vargen, några jediriddare och karaktärer från spelet som killarna jobbar med. Det såg ganska roligt ut när vi stod där i våra dräkter och lirade rockband. Värre än Village People!

Efter att ha varit smått uttråkad en stund svepte jag ett par öl och som alltid börjar det ju då rycka i de lurviga. Dansgolvet blev snart fullt och folk började hoppa runt. Är det inte underligt – även om man har världens sämsta kondis så orkar man alltid dansa! Man pallar hur mycket som helst och man blir inte ens lite andfådd efteråt.

Plötsligt kom en blondin fram till mig, tog utan förvarning tag i mitt huvud och gav mig världens smällkyss på kinden. Aw, here we go again, tänkte jag. Jag hade uppenbarligen inte tappat mitt tjejtycke (som jag tyvärr inte fått utnyttja sedan jag flyttade hit). Jag visste vad hon ville ha och var såklart på. Så ut på dansgolvet med oss där jag kysste hennes hand och snabbt snuddade vid hennes ena höft. Efter någon minut sprang sen bruden iväg! Jag ryckte på axlarna och började dansa ringdans med en kille i svart rånarluva och en sexig städkärring istället. Hard to get, eh? Jaja, hon skulle säkert komma tillbaka. Men hon var blyg! Fixade en drink åt mig, åt nästan upp min kind igen och tittade på mig med hundögon. Sen fick det liksom stanna där. Trist.

Kvällen fortsatte i skratt och väta. Linus ägde dansgolvet som vanligt, Fabrice gick omkring och såg fransk ut, svenskarna snackade om snus, städtjejen och rånaren ramlade och vargmasken bytte ägare ungefär fem gånger.

Hemfärden var ett äventyr i sig. En kille på cykel ramlade in i några buskar och flög ut för att attackera Nelle som slog honom med sin bokken. Regnet öste ner men det var varmt och härligt. Och Office-dojorna höll men stortårna var alldeles gröna efteråt.