London-bloggen

Det är omkring noll grader Celcius i London och allt har pajat ur. Det är kaos, det är katastrof, det är anarki.

Nelson bestämmer sig för att göra något trevligt av sin första lediga dag. Han kastar i sig en snabb macka innan han sticker iväg hem till Flavius för att lira tv-spel. Omkring tre o’clock blir de båda grabbarna hungriga och beställer varsin pizza. Efter en och en halv timme när de sitter där helt utmärglade inser de att de har blivit bortglömda och ringer för att höra vad som har hänt. Beställningen har inte kommit fram men de lovar att skicka den snarast. En stund senare ringer pizzastället och förklarar att på grund av mycket trafik (som alltså beror på snön) kommer det att ta ett tag och de undrar om de fortfarande vill ha pizzorna. “Nej tack, vi tar gärna pengarna tillbaka!” säger Flavius uppgivet och med kurrande mage. “Okej, vår manager ringer upp dig för att ordna en refund,” blir svaret. Men från managern hörs intet och Flavius börjar tappa tålamodet. Han ringer igen: “Okej okej, jag tar väl pizzorna då eftersom ni inte kan fixa detta!” Nelsons blodsockernivå är vid det här laget farligt låg och han stapplar hem varifrån han ringer till mig.

Klockan är kring sju, en tid då jag för det mesta redan är hemma, men just då sitter jag på en buss från Lewisham som inte ens har kommit halvvägs. “Är det okej om jag äter nu, jag är sjukt hungrig, jag förklarar sen!” säger han. “Ät du, det här kommer att bli en lååång resa,” stönar jag.

Halv nio sitter jag fortfarande på samma buss som i vanliga fall tar 35 minuter. Den kryper fram bokstavligen en millimeter i taget, rutorna är totalt igenimmade, utropet har kukat ur och det droppar från taket så man inte ens kan ta fram sin iPod. Allt detta beror på lite slask, som knappt ens syns, på vägen. En kvinna bakom mig sitter i sin mobiltelefon och berättar hur hon åkt till Charing Cross varifrån inga tåg gick, tagit sig till London bridge där det också var stopp och slutligen desperat slängt sig på DLR från Canary Wharf till Lewisham bara för att fastna på nämnda buss. Det finns tydligen de som har haft det värre…

Efter tre timmars färd kommer jag till slut hem. Äntligen får jag min middag. Vi hinner med kaffe, Burn Notice och nya Super Mario innan ett sms från Flavius når oss. “Pizzorna har kommit!” Klockan är då halv elva.