London-bloggen

Jag skyndar mig till tåget som går exakt klockan 08:05. Missar jag det får jag ta en helt annan väg eftersom varje avgång är så gott som unik. Jag måste först åka ännu längre ut i förorten för att kunna ta ett pendeltåg som går via London Bridge. Detta är naturligtvis proppfullt redan när det rullar in på stationen. Jag får stå, inklämd mot dörren under någons tidning och lyssna på “Smooth criminal” som läcker ut ur en ipod. Väl framme vid London Bridge där alla dessa andra människor också ska av lyckas jag klämma mig fram till tunnelbanestationen, på vägen kniper jag skickligt åt mig en tidning med nagelspetsarna medan jag skyndar vidare. Det gäller att inte stanna för då blir man påkörd bakifrån. Upp med resekortet ur väskan sen. Snabbt nu innan den där elefanthjorden bakom trampar omkull mig. Synd att man inte kan gå och hålla kortet i handen ett tag, men det fuckas tyvärr upp av handsvetten. Och nåde den som råkar gå emot en “Oyster card only”-spärr utan att ha ett Oyster card.

Det är kö till tunnelbanevagnen, en förvånansvart prydlig sådan, men ändå – kö. Optimister med jätteväskor på hjul trycker sig in utan att röra en min. En liten, affärsklädd kines var den siste som lyckades hitta en lucka som var osynlig för oss vanliga dödliga. Första tåget rullar iväg, så smockat att det har problem att starta. Ytterligare ett tåg rullar förbi innan det blir min tur att stiga på. Jag hittar en plats längst inne i ett hörn där jag får stå som en spiral med huvudet vridet och lutat mot dörrtaket och resten av kroppen i en rak vinkel. Vi blir stående i en tunnel ett bra tag – inte helt oväntat är det fler tåg som ska fram.

Väl framme vid Canary Wharf vill jag egentligen gå åt höger men den enorma flocken tvingar mig till en omväg. Nu ska jag bara igenom de ultrasnabba svängdorrarna, springa över övergångsstället med trasiga trafikljus och åka slalom mellan vägarbetena utan att dö. Livet är farligt i slipsnissarnas paradis – Docklands.

Hemvägen sedan. Man kan naturligtvis inte ta samma resväg hem som på ditvägen eftersom det skulle ta alldeles för lång tid. Om man skulle ta och testa en ny, snabbare rutt? Vågat värre. Jag kommer till London Bridge – Railway Station den här gången. Jag springer runt runt i cirklar tills jag äntligen hittar tavlorna med alla avgångar listade. Det finns hela fyra möjliga destinationer för min del. Plötsligt ser jag det: Victoria – yes! Jag börjar springa mot perrongerna, men var sjutton är fanskapet? Spår 10-14, var är nummer 15 då? Aha, man måste gå in och bakom de andra perrongerna!

Jag kastar mig på Victoria-pendeln i sista sekund. Pendeln börjar rulla men neeeej, shit, vad är det här för tåg? Destinationen är Victoria station men just den här avgången är extra lång och stannar inte vid mitt kära Peckham Rye. Jag får sitta och muttra medan vi åker runt halva stan. En timme försenad blir jag.

Visst är det fantastiskt i storstaden och ni är jätteavundsjuka, eller hur? 😉