Ännu ett galet beslut från yours truly
Någon gång under november månad började en massa konstiga indier ringa till min sambos mobil. De besatt en iver och motivation av sällan skådat slag. Inte helt oväntat var dessa indier headhunters, utsända att ragga upp sambon till ett spelföretag någonstans i världen.
Ett par veckor senare blev det intervju i Newcastle, England. Men bortsett från att stadsnamnet för tankarna till en väldigt god öl lät det inte så lockande att flytta till en stad som är mindre än Stockholm och dessutom verkade lite småtråkig.
Innan han fått svar från dessa hade dock en ny hungrig rekryterarare, engelsman denna gång, lagt fram ett betydligt mer lockande erbjudande. Större spelföretag. I London! Ny intervju. Nu gick det undan. Pojkvännen kom hem en dag från jobbet och sa bara rakt upp-och-ner: “Jaha, vad säger du om att flytta till London då?” De hade ringt under dagen och sagt att han fått jobbet. Mitt svar? Yes YES YESSSS!!!
Jag har aldrig varit i London, jag har ingen uppfattning om London och den enda association jag får från staden är låten “Maybe it’s because I’m a Londoner” som en lärarvikarie i mellanstadiet tvingade oss att sjunga tio gånger i rad vid ett tillfälle. Men jag sa ja ändå, likt en ungmö som blir friad till på första dejten, eller en hundrakilos bungyjumpare som hoppar fast han glömt kolla repen. I bakhuvudet låg alla nätter då jag hoppats att jag nästa morgon skulle vakna upp i ett annat rum, i ett annat liv, som en annan person. Nu hade jag vaknat till det livet.
Plötsligt händer det.