London-bloggen

Vi har snackat i veckor om att åka till towern men vädret har varit för risigt. Nu i söndags blev det äntligen av. Nelle hade redan sett den så jag fick tjata lite.

Man kan gå en gratis tour med en beefeater men det var helt tjockt med folk kring honom och man hörde ingenting så vi gick vidare på egen hand.

I det här rummet fick vi höra historier om hur det kunde vara för unga pojkar som ville utbilda sig till knektar då det begav sig. En liten gosse i publiken fick frågan om han sett en avrättning ännu. “Ja!” svarade han glatt. (Och det var inte en amerikan.) Det är lustigt hur mycket människor skrattar åt avrättningar. Det leder mig att tro att alla har en morbid ådra och inte bara jag.

Jag kan rekommendera att gå in i Martin Tower. Där finns en utställning om Kooh-i-noor, Afrikas stjärna och andra gigantiska ädelstenar. Sen finns det andra små muséer spridda överallt kring detta område. Det är knappt man hinner se allt under ett besök faktiskt.

Visst är det här lejonet gay? (Notera särskilt guldsnorren.)

Jag hade sett fram emot att se korparna som jag hört talas om. Vi hade mycket korpar på landet i Småland och de var fascinerande eftersom de hade så många olika ljud för sig. Kring Tower of London finns många korpar, vissa av dem sitter inburade medan andra håller till på gräsmattan (vingklippta, stackarna).

Korparna lär föra tur med sig och fick absolut inte dödas trots att de störde de astronomiska observationerna på Charles II:s tid. Legenden säger att en krigare, döende i strid, bad att få sitt huvud avhugget och begravt “on the white mount of London, facing towards France”. På så sätt skulle han för alltid skydda landet från angrepp från havet.

Plötsligt händer det. Någon gång då och då (ganska sällan bör jag tillägga) får jag syn på ett mjukdjur som säger: “Köp mig, köp mig!” och då måste jag liksom köpa det. Jag blir galen om jag inte får ta det med mig hem. Det finns ett exempel på min andra blogg (den blå Luman från Super Mario Galaxy). Blev helt förälskad i den här korpen som jag hittade i turistshoppen. Den är så metal.

Slutligen kan jag rekommendera Tower Hill Diner som ligger på den lilla terrassen mitt emot towern. Vi har varit där 2-3 gånger nu och deras fish and chips är verkligen smaskens (ont om bra syltor i den här stan annars).

Vår närmsta granne:

Nu är det bevisat att snabbmat kan vara farligt för hälsan.

Detta är inte en varning för varm pizza som man skulle kunna tro utan för stark pizza. Häromdagen gick vi på den nya kampanjen från Dominos: Meltdown - The Revenge. Our hottest pizza yet.

Pizzan var så stark att man fick hålla andan varje gång man tog en tugga för att inte ögonen skulle tåras. Så potenta var ångorna som steg upp från de minst tre chilisorterna. Jag var smart och plockade bort all chili (var tillräckligt starkt ändå) men Nelle var alldeles för macho. För att inte riskera att bryta mot personuppgiftslagen angående att lägga ut känsliga uppgifter om privatpersoner på webbsidor, hänvisar jag er nu till nämnde man för att få reda på vad som hände.

Nu har det gått en vecka sedan det här hände men skit samma.

Vi var inne i stan med Pierre, en svensk kille på Nelles jobb, för att titta på när kineserna firade nyår. Nu har jag inte varit på så många sådana här jippon, men jag får känslan av att man gör saker ganska halvhjärtat här. På Trafalgar Square hade man byggt upp en scen där kineser dansade iförda färgglada kläder och det var ju småtrevligt men sedan kom fru Skrän och och fröken Gaphals upp och började försöka underhålla oss. Det var alltså två brittiska kvinnor, kinesättlingar med det rätta, autentiska utseendet men som skrek åt oss att göra vågen och vråla “Gott nytt år” på kinesiska (t.o.m. jag hörde att uttalet var kasst). När våra trumhinnor var lagom piercade av alla deras uppmaningar i falsett och en kvinna började sjunga så hemskt att Big Ben stannade tyckte vi det var läge att knalla vidare.

Notera särskilt den inte så diskreta ölreklamen på skärmen.

I Chinatown var det mest bara jättemycket folk men en och annan parad syntes i någon trång gränd. Dock blev dessa parader inträngda och kunde inte komma ut p.g.a. allt folk. Allt vi hörde var lite trummor och vi såg en skymt av någon tygdrake  med fina tecken på håll. Men mest var det ungar som tjatade på sina föräldrar om att de skulle köpa en sådan där karate kid-trumma åt dem.

Ping Pong var fullt så det fick bli indiska tapas istället. (Ja, jag vet. Inte så true!)

Här ville Nelle gå in…

- Fight?

- Fight.

- Kitchen?

- Kitchen.

- Ya.

[...]

- Porkrind?

- Porkrind.

Replikerna kommer från första Turtlesfilmen, den man garvade rumpan av sig åt mer än en gång någon gång kring 1991 sådär. Varje gång Raphael och Leonardo bråkar går Donatello och Michelangelo in i köket för att käka porkrind.

Och det var det jag skulle komma till - porkrind, eller pork scratchings som de kallar det här. Vad ÄR detta för smörja? Jag gillar alltså baconchips eller “fläsksvålar” som Lena brukar säga men det här var någonting helt annat. Stenhårda baconbitar som man tuggar på och så läcker det ut någon himla gegga. Baconklegg. Vi pallade inte att äta mer än ett par stycken, sen ställde vi bort skålen några meter bort. Där stod den och stank lång väg i några timmar tills jag till slut slängde skiten.

Sen berättade Steve på jobbet att de serverat sådana på krogen och att hans polare hade hittat grisborst i sin!

Porkrind? Hell no! Hurrrrrrl.

Hundmat eller värre.

Vad vi gjorde i helgen? Partade. Faktiskt.

Först tog vi oss en promenad i parken och försökte mata ekorrar med grissini. Inte så metal. Sedan hade vi förfest med grogg, chips och Spotify. Lite mer metal. Slutligen gick vi på rockklubb inne i stan. Betydligt mer metal.

I Brixton mötte vi Nelles jobbpolare Neil som är en drogliberal, metalälskande hårding från Kanada. Han är i vår ålder och har missat alltför många konserter i sitt liv p.g.a. klängiga brudar. Tillsammans skulle vi nu ta reda på vad metal-London hade att erbjuda i klubbväg.

Kvällen började på Crobar som ligger på Manette Street 17 i Soho. Ett ganska litet och trångt plejs där det mest spelades punk- och rockklassiker. Vi tror att dessa kom från en jukebox vilket ju var lite flummigt. “Ibland glömmer jag hur gammal jag är och blicken råkar hamna på en yngling,” berättade jag fnissande för Neil. “Du, jag glömmer inte i alla fall. Trust me,” svarade stenansiktet. Kanske var det dags att rulla vidare.

I närheten, på St. Giles High Street 15 ligger The Intrepid Fox som vi tidigare besökt dagtid*. Där var lite äldre klientel, tänk Kellys i Stockholm. Någonting vi förvånades över var att vi här varken stötte på köer, elaka dörrvakter eller personal som bryter armarna av en om man inte hänger in jackan i garderoben (det fanns ingen garderob). Musiken var inte så hög heller utan man kunde faktiskt prata (inte som på Pub Anchor där det dånar så kraftigt att man får gissa på trummorna vilken låt det är). Allt det negativa var liksom borta. Stämningen var mycket mer avslappnad bland folk över huvud taget. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det var mer pubkänsla.

När Panteras “Walk” och Slayers “Raining Blood” spelades kunde vi inte hålla oss längre utan började röja helt automatiskt. Nelle och jag var som två vildar medan Neil stod och tittade på och var ledsen för att han inte hade något hår.

Nattbussen hem tog en timme men det var det värt. Skitfarligt för övrigt att åka tvåvåningsbuss med alkohol i kroppen.

*) Ni kanske fortfarande undrar vad vi gjorde på Denmark Street den där gången som jag inte ville skriva (jaså inte?). Vi satte upp lappar där vi sökte sångare. Nu är det hur som helst officiellt att vi har en ny vokalist i bandet och det känns löjligt bra. Fick inget napp på Denmark Street utan det fick bli en hederlig Ume-grabb. Ja, gå till huvuddomänen och kolla!

Nu börjar jag bli gruvligt trött på grannarna som jag tidigare berättat om. Tjejen har ett par dagar i rad legat och gråtit och skrikit i timmar. Igår natt hörde jag snyftningar, bölande och förskräckliga, faktiskt hjärtskärande vrål. Det lät mer som någon som var besviken och arg än någon som till exempel hade ont. Där låg jag i sängen och spekulerade. “Det kan ju inte vara någonting med att hon blivit dumpad av killen, för den konstiga pojken kan väl ingen annan än en mor tycka om?”

Hur som helst. Någon halvtimme senare hörde jag: “Dunk *ugh* dunk *ugh*.” Vad var nu detta? Make up sex eller någon som hysteriskt stångade sitt huvud i väggen? Det är 50/50 vad det kan ha varit, allt jag vet är att jag är trött idag.

Snälla grannar, vill ni vara snälla och TROLLA BORT ER?

I några veckor framöver kommer jag nu även att uppdatera min andra blogg som handlar om mina USA-resor. Jag har ju nyligen varit där och har skrivit ihop en massa om äventyret. För att hitta den kan knappa in följande adress: http://blogg.aftonbladet.se/13129
Allting är alltså skrivet i efterhand. Men i gengäld blir det lite bättre då också.

Det är ingen vanlig USA-blogg heller ska jag säga, utan den handlar om folk som bor i det sunkiga och galna USA och hur deras liv kan te sig. Samt om conventionen som jag var på.

Enjoy gott folk! (Och kommentera jättegärna.)

För ett tag sedan var vi på “filmkväll” hemma hos en amerikan, en kanadensisk tjej, en norrman och en helt vanlig kille som bor tillsammans i en lägenhet. Det bestämdes att vi skulle kolla på Rifftraxrulle. Det är alltså när man ser en film med roliga kommentarer pålagda. Ofta är det då två killar som sitter och dissar filmen rakt igenom eller lägger till passande och mindre passande ljudeffekter (med munnen). Visst, det är ganska rolig humor men jag förstår inte grejen med att kolla film på det här sättet. Tio minuter går an, men en hel film? Varför inte bara glo på en rulle som vanligt? Men norrmannen berättade att han inte orkar se vanliga filmer längre utan Rifftrax is the shit.

Kan någon förklara?

En gång för länge sen kom min mamma hem från jobbet och sa: “Jag har köpt mat och en dator!” och där låg datorn i kundvagnen bland all mat.

Nu kan jag säga nästan samma sak: “Vi har köpt te och ett ljudkort!” Den här lilla babyn köpte jag på Denmark street igår (tänk Götgatan upphöjt till två).

Nu finns det inga ursäkter längre för att lira in nya låtar.

Teet köpte vi på Fortnum and Mason. Mycket dyrt… jag menar gott. En bearnaisesås blev det också. Vilken bluff. Innehöll dijonsenap och ingen dragon! Hädelse!